I förrgår drog distriktsmästerskapet igång. Vid schackborden väntade dessutom en repris av matchen som i våras avgjorde Tyresös avancemang till division 1 i Allsvenskan. Men historien skulle inte börja på samma sätt den här gången. Efter två raka förluster hade Tyresö fått precis den start man inte ville ha.
Klockan närmar sig 20.00 och en och en halv timme har gått när de två första poängen försvinner. Eftersom jag fortfarande inte lämnat mitt säte har jag ännu ingen aning om hur illa det egentligen ser ut.
Medan min motståndare tänker sneglar jag över mot lagkamraten John-John. Det jag får se är minst sagt inte uppmuntrande: fientliga pjäser har trängt sig långt in på hans planhalva, bakom fjärde raden. Jag kastar en blick på protokollet, och det ser inte bättre ut där.
Drag 10. 😨
Ställningen är alltså så skarp att John-John tvingas lägga nästan all sin tid på att komma ur den här björnfällan?
Se hur det gick för John-John nedan.
Hade motståndaren spelat något av de dynamiska alternativen 12. b4 eller 12. Sd5 rapporterar datorn att vit hade fått kompensation. Men det såg inte motståndaren, och John-John lyckades trots den svåra ställningen stabilisera spelet – utan att ge tillbaka en enda pjäs! Således fick vi snabbt tillbaka en poäng.
Jag hade dock knappt följt dramat. Själv var jag helt upptagen med att spela den vita sidan i en högst positionell Kalaschnikov.
Den avgörande rutan
Problemen började redan vid drag 14. Efter 13. … h6 stod jag inför ett val – och jag valde fel. Jag spelade 14. Le3 för att behålla löparparet. I efterhand hade 14. Lxe7 varit betydligt enklare: bort med en av springarna som störde min kontroll över d5.
Därmed blev ställningen snabbt ganska trist för mig 😓. Vid drag 16 fick Alexander chansen att förenkla allt med 16. … d5! Men han missade chansen och spelade istället 16. … b5 – vilket gav mig precis vad jag ville ha 😏. Jag fick in 17. Dd2 med tempo och sedan 18. Td1. Plötsligt var d5-rutan min. Och det blev ännu bättre. 18. … Sc8 var alldeles för passivt. Med 18. … d5! 19. dxe5 e4 = hade han kunnat hålla ihop ställningen. Istället fick jag några lugna drag på köpet – och tid att kalla hem springaren från Bahamas via Sa3-c2-b4-d5 🌴.
Där stod den som en ren monsterpjäs och stängde effektivt ute svarts löpare från damflygeln. Men en svaghet räcker sällan för att vinna ett parti – oftast behövs två. Så jag började trycka på damflygeln och skapade en andra med 27. axb4 axb4. Därefter blev det nästan metodiskt 😎. Jag lade press på båda svagheterna tills den ena föll. Svaghet blev bonde. Och bonde blev dam.
Tillbaka i matchen
Två Kungstorn hade fallit, och plötsligt var matchen helt jämn: 2–2. Men det skulle inte vara länge. Medan jag, John-John och några andra satt och analyserade hans parti kom beskedet: Theodor, vår bäste spelare, hade förlorat. 2–3. Underläget var tillbaka.
Men då började det svänga åt andra hållet. Med knapp tid på klockan lyckades Göran infiltrera åttonde raden och bärga en viktig poäng. Sedan gjorde Gunnar detsamma. 4–3.
Plötsligt var bara ett parti kvar. Klockan närmade sig tio. 5–4 till Tyresö. Svante satt kvar vid brädet. En förlust och allt var kvitterat. Då stoppades klockorna.
Remi.